I Salabackekyrkan, där jag har förmånen att få tjäna som komminister med ungdomsinriktning (eller helt enkelt: ungdomspräst), leder jag veckomässan varannan vecka (snart tre av fyra). Som teman på dessa kvällar har vi i tre års tid nu haft Bibelpersoner, detta för att ungdomarna (men också många äldre) inte längre har några förkunskaper om Bibeln att tala om. De kan inte den övergripande berättelsen, de känner inte till figurer som Kain och Abel, Ester eller patriarkerna (Abraham, Isak och filuren Jakob). Detta inlägg är en reflektion över dagens Bibelperson:
Vi hittar Symeon i Lukasevangeliets andra kapitel:
När åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan hans mor blev havande.
När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.
I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:
”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.”
Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”
Maria och Josef gjorde vad deras tro föreskrev dem, att på åttonde dagen skulle de låta pojken omskäras och helgas åt Herren. Man offrade ett lamm som betalning för den förstfödde sonen, på samma sätt som man offrat ett lamm och målat dörrposterna med dess blod i Egypten för att försäkra sig om att dödsängeln inte skulle ta hushållets förstfödde då. Maria och Josef var en fattig familj och hade inte råd med lamm, så det blev duvor i stället, vilket lagen medgav. Vad föreskriver vår tro oss?
Symeon var en from man med ett uppdrag från Gud, han skulle proklamera Messias identitet. Nu var stunden inne och han leddes av Guds Helige Ande till Jesusbarnet. Han fullgör sitt uppdrag och berättade för alla närvarande vem barnet var och vad han skulle göra. Till Maria vände han sig särskilt för att betona hur Jesus skulle bli som ett svärd genom folket och även i hennes egen själ.
Varför hade Symeon detta uppdrag, varför var det viktigt? Jesus hade rimligen kunnat växa upp och fullgöra sitt uppdrag ändå, han skulle inte vara mindre Guds Son och den andra personen i Treenigheten bara för att Symeon inte sa sitt.
I vår tid kan det vara passande för oss att fundera över detta med proklamation i sociala medier. På Facebook hänger de flesta svenskar regelbundet nu för tiden. Det gör Facebook till en ganska unik mötesplats, för det som sker där, det sker offentligt och ”alla vet om det”.
Jag har sett hur ungdomar kan lägga sin bästis som sin fru/man eller som syskon/föräldrar på sin profil. Självklart gör man det som en kul grej, men inte minst är det en signal till omvärlden om hur viktig den här personen är för mig själv.
På samma sätt kan vi se hur man agerar när det gäller romantiska relationer. Jag har sett hur ungdomar (på vad som för mig verkar) direkt lägger ut och ändrar sin status till att man är ett par, när man blivit ihop. Men jag har också sett det andra, när två ungdomar är ett par och har varit det i flera veckor innan deras Facebook-sidor reflekterar relationen. Jag är knappast först ut att få veta när de blir tillsammans, så det hinner definitivt gå ett tag innan de ändrar statusen.
Det är intressant och säger något om hur vi fungerar: På Facebook blir det på riktigt.
Självklart kan det vara så att man inte är inne på Facebook så ofta (ha!), eller att man inte lägger någon större vikt vid sin profil (pfft!) och att man därför helt enkelt inte tänker på saken förrän efter några veckor (eller hur!). Men det kan också vara en annan anledning, den jag antyder ovan. Nämligen att man vill känna in sig lite först i relationen, för när man ändrar på Facebook är det på riktigt och man vill inte lägga ut en relation där, innan man själv vet att den är på riktigt.
Och lite av den funktionen, skulle jag vilja hävda att Symeon har. Hans uppgift är att berätta vem detta är, så att de som finns runt omkring (kanske främst Maria och Josef) kan få ta ställning till det och förhålla sig till vem Jesus är1. Det är något ytterst verkligt och viktigt som sker, på samma sätt som något händer när vi lägger ut ändrade relationer på Facebook.
En andra vikt av detta har att göra med vem Gud är. Genom Bibeln ser vi löften som Gud ger och som han gång på gång infriar, inte minst genom Jesus själv. Och det gäller också Symeons proklamation; Jesus är Messias och han kommer med frälsning åt alla folk.
Symeon är en förebild för oss i att låta Gud använda oss för att peka på vem han (Gud) själv är. Hur kan vi växa och ta efter Symeon i hans öppenhet för Guds ledning och uppdrag?
Där tror jag att den första frågan kommer tillbaka till oss: Vad föreskriver vår tro oss?
Som goda protestanter och lutheraner så är vi förstås snabba med att konstatera att det är genom Guds nåd allena som vi blir rättfärdiggjorda (alltså det är bara för att Gud själv vill det, inte genom något vi gör, som vi kan få en levande relation till Gud). Det ska vi naturligtvis inte glömma bort, utan tvärtom bygga vår identitet som kristna på.
Men i vår tid har vi genom sekulariseringen och åtskillnaden mellan livet i allmänhet och vår tro kommit att dela upp oss mer. Det är inte naturligt att be när man vaknar eller lägger sig, när man ska äta eller när man ska gå iväg. I stället ser vi till särskilda platser och böcker som heliga och vi drömmer oss bort från denna värld in i världar där magi och mystik finns2.
Frågan om hur vi bygger våra liv kvarstår ändå, det behöver bli konkreta svar från vår egen sida genom hur vi lever. Och där kan vi titta på de föreskrifter som Maria och Josef följde (fast inte bokstavligen, de levde i gamla förbundet) och som jag tror gäller lika fullt för oss:
Livet tillsammans med Gud handlar om att leva med Gud, att ha Guds lag (ord) för ögonen när man sätter sig upp på morgonen och när man lägger sig på kvällen. När man går ut ur sitt hus och när man kommer hem till det igen3.
Hur kan vi göra det i våra liv?